Fontän.

-Ljuset, folket. Ljuset!
Även om hösten ankommer vinande kallt om benen,
fokusera.

Fokusera, det är livet värt.

Höstens troligen mest fotade.

Tricket är att leta efter ett utsiktstorn, då kan man hitta hur mycket kantareller som helst. Vi gjorde det två dagar i rad. Nu ligger några av de här i stekpannan. Många ligger i torkmaskinen. De finaste reste hela vägen till Småland.
Men de allra flesta stannade kvar i skogen.

Bulta hårdare lilla hjärta.

lyssna--->Patrick Watson – Beijing <---lyssna

Hole in One-million.

Det är ett ganska knasigt yrke jag har.
Först jobbar man jättehårt för att med tiondelsprecition (inte jag, jag använder tur) göra massor med hål här&där och överallt.
Sen när det är klart fyller man igen hålen igen.
Förvisso: om man också lyckas göra hål här&där och på andra ställen så och fylla igen de hålen med samma fyllning som man nyss satt i de första hålen så kan man ju med förut nämnda tur och lite klister lyckas få ihop en möbel.
Sen när den är klar så får man börja om igen.
Fast med andra hål.

American Beauty.

Först tänkte jag att det var väl konstigt att den här har varit min favoritfilm så länge. Depressiv, djuplodande och gubbsjuk. Men sen fattar jag ju. Det är ett ganska enkelt komplext budskap. Precis som livet. Som någon sa i somras; det är bara två saker vi måste göra i livet, vi måste välja och vi måste dö. 
Lika bra att göra det vackert då rå, hur flummigt det än verkar.

Ådring.

I mitt första år i min yrkesutbildning sades det vid ett tillfälle att man skulle ta en stycke trä i handen och fråga:
-Träbit, vad vill du bli?
Och jag lovar dej, om någonsin svaret skulle komma sådär spontant så sade nog träbiten:
-Lägg ner mej, jag vill tillbaka till skogen, till mina vänner myrorna där, använda mina kapillärer och kohesionen för att leva, spira våren, grönska sommaren, färga hösten och vila i vintern. Det vill jag, vad fan vill du, jävla mördare.
Eller så svarar den något helt annat.

Egentligen så handlar det ju om att lära sej hur trä fungerar. Fiberriktningar, när det är som starkast, svagheter och hur man lurar det att vara starkt även fast det inte borde.
Har man inte tålamod att lära sej det  så kan man alltid mala ner träet till damm och sen klämma ihop det med massa klister och göra en skiva av det och kalla det Medium Density Fiberboard. Eller klämma ännu hårdare och kalla det High Density Fiberboard.
Orkar man inte det heller så kan man köpa på Bauhaus.

Mannen i fråga som frågade träbitar vad de ville bli gjorde mestadels grötslevar och matpåfösare till hela familjen och alla var så lyckliga med det. Såna funktionsgrejjer kan man säkert också köpa på Bauhaus. Lite svårare är det väl att köpa lycka. Då tror jag mer på konsum.

Men i alla fall. Att använda material, vilket som helst, handlar om kunskap. Vad kan man göra med det? Det handlar Alltid om att fråga sej själv om vad man vill göra. Vill man göra utomhusmöbler kan man använda Medium Density Fiberboard men då kommer de inte att hålla särskilt länge. Ungefär tills det börjar regna. Då blir de ganska fluffiga. Har man tänkt sej att ha fluffiga utemöbler så: Voila!

Det handlar alltid om att fråga sej själv vad man vill göra. Även om man lägger en träbit i hander och frågar sej vad det ska bli, sätter en kniv i den och låter tiden och händerna gå och ser att det blev, en liten figur...haha...den liknar ju Shrek! Cool. Men då måste man ju också veta hur Shrek ser ut. Det finns inuti. Som en erfarenhet  man plockar fram medan tiden går. Eller så blir det ingenting för man har hunnit börja tänka på annat eller blivit vansinnigt hungrig. Då frågar man sej själv om man ska köpa MammaSkans köttbullar eller rulla egna. Vad har jag tålamod till.

Idag gick jag in på en utställning. Konst. Gissa vad;
Någon har målat blommor på trä.
En mix: fina gråa drivvedsstycken, plankbitar sågade i hjärtformer och blomblad täckta med acrylmålarfärg, ihopspikade som stilleben. Och brädplank använda som målarduk. Massproduktion. Färgglatt och lyckligt på nåt sätt.
En glaskonstnär som använt en form och gjort ett antal likanande skulpturer föreställande en, typ balletdansare. Olika storlekar. Troligen ska det föreställa livsglädje.

Jag blir ibland väldigt ledsen när jag ser konst. Det kändes som jag var in i en hantverksbutik i en välbesökt västkustort en stekhet sommardag och ville egentligen gå till stranden och sola min yttre fåfänga. Har de som tillverkat den här konsten plockat ut det från sitt inre eller har de gjort det bara för att de kan? De har valt material och sedan gjort nåt av det. De kallar det för konst och då är det konst. Men.
Varför känns det så ytligt?

Jag tror på utbildning och kunskap. Talang naturligtvis. Och hunger. Och respekt.
Om man nu har kapat ner ett träd och missunnat det sitt naturliga tillstånd så kan man väl i alla fall visa vad det har för egenskaper, visa att man vet hur man bäst utnyttjar dem. Samtidigt som man försöker visa vad man själv har att säga. Det är en konst. Sannerligen. Det är därför det är så dyrt. För det tar sån tid att hitta samarbetet mellan materialet och det man har att uttrycka.
En del gånger går det snabbt och lätt tycker man, det tog bara en kvart. Men prosessen innan kanske varade ett helt liv. Ditintills.

Well. Jag såg att det var någon som köpte en sån där blomstertavla i alla fall.  Tur det. Att inte jag får bestämma vad som är bra och inte alltid. De flesta skulle gäspa ihjäl sej för det tar så oändligt lång tid för mej att bestämma, vad, med vad, när, hur osv. Om jag överhuvudtaget bestämmer nåt alls.

Vet ni förresten vad det är för skillnad mellan tall och fura?


Tallen lever, Furan är död.
Och furu är nuförtiden ett snabbväxt, glesfibrigt mjukt träslag med färre sköna egenskaper än förr.
Men det är en annan historia.

Händer som händer.

Det var något med hur han hade knutit halsduken, hur han reste sej upp ur sitt vardagsrum ut mot perrongen eller helt enkelt de där uppknäppta knapparna. Igen. Tryggheten från bröstkorgen. Han log mot mej och berättade. Helt lugnt och med sådan värme att jag för ett tag trodde att han precis hade haft händerna över en eld. Men den enda eld som kunde skönjas var den innanför hans matta ögon. Jag lutade mej mot den och berättade allt.

Jag sa, jag är en hel arme utan vapen.
Han sa, om alla vore som du skulle hela vår stad ligga under ett rödaktigt skimmer.

Vi började och slutade där,
snuddande vid något långvarigt
narigt, varligt

Några sekunder.

Tranebergsbroa.

Märkligheter om morgonen:

När jag äntligen förstår hösttidtabellen och hinner med ett tidigare tåg för att komma de där sköna tio minutrarna tidigare till fikarummet. Då. Då är alla andra tåg försenade och jag kommer ännu senare än vanligt.

Men det tar alltid lika kort tid att passera Morgonens Finaste Vy.

Fröken Domina och Herr Kapex.

Svealand.

Nu ska jag berätta en saga:


Det var en gång en flicka som bodde i mörkaste högsta inlandet. Platsen och människorna var jättefina. Så fina att hon ibland kände för att hjula genom korridoren varje morgon hon anlände arbetsplatsen.
Men ändå.
Ibland blev hon ståendes vid fönstret och titta längtansfullt ut, någon-annan-stans.
Hon längtade och sökte kontakt med yttervärlden via etern. Internet-etern, och där fann hon en vän. Förvisso väldigt långt norri-bort men inte så långt bort för att han en dag skickade en skiva med fågelsång på. Jag tror de var till stor glädje för varandra i små små doser vanliga vardagar.

Tiden gick sakta. Flickan bestämde sej. Hon skulle flytta. Tiden gick ännu saktare. Flickan blev trött. Hon tappade ork. Fick stressfrakturer i hjärnsubstansen och grät floder av längtan och svårmod.

Flickan flyttade, fumlade och försökte fånga. Halt och svalt. Hett och svett. Och hon fann. Flera nya fina vänner och avståndet närmre till de trogna goda. Även de som stannat kvar i mörkaste högaste innlandet. Men orken tycktes inte återvända och allt blev krångligt. Många dagar kändes riktigt bra medan åter flera for förbi och förblev tomma.

Men som i alla sagor  vände det. Kanske inte helt plötsligt en dag utan mera som lite grann i stunder av lugn under en period som överlappar det ena tillståndet till det andra. Till de där glada dagarna då det finns en korridor att vilja hjula i och som blir längre och längre. Flera och flera. Självklarare.

Och vissa dagar skickas det små meddelanden och vardagsglädjande bilder. Ibland på apparater som liksom kurrar i händerna när de får arbeta.

Alltid med den största ömhet som det bara går att skicka mellan två helt olika delar av ett land. Och alla dessa meddelande som kommer från när och fjärran. Tvärsöver ett bord, via en kram eller genom luften-syret som vi alla befinner oss i. Allt det samlas i Flickan och svämmar över och hon vill bara jubla högt och ljudligt så alla förstår. 

Så det gör hon.

Om du hör någon skrika så vet du vem det är;

Det är Fröken Domina. Och jag vet dessutom, att Herr Kapex är så full av glad-rop han också och det skulle inte förvåna mej om han sitter på ett, typ älgpass, i typ inga överkroppskläder, i kanske tjugo grader sol och bara njuter. Jag vet: det låter helt galet men jag tror att det är sant.

Norrland.

Välkommen afton i Juli adjö.

Solen får nu  gömma sej. Bakom staden, en desillutionerad ljusfläck i minnet. En evig värme som sprider ögonblick, fångas på väggar, drömda av en sommar. Tårna sticker ut under duntäcken. Frågar efter tusen-sanden. Frågar efter sandal-lätt. Lätt. Mörka dygn stundar, värms av vår...egen fantasi.

S

Överskådlig entusiasm.

foto: By Aaron Logan

Att sova:
Koalan vilar orörliga cirka 20 timmar per dygn, sovande omkring 19 timmar. De äter vilken tid på dygnet som helst, men oftast på natten.
Koalor är nästan helt trädlevande. De bygger inte bon utan sover helt enkelt i en trädklyka eller på en gren. De använder sina kraftiga klor som grepp vid klättringen, som oftast är rätt långsam men kan vara snabb vid behov, och de hoppar självsäkert från ett träd till ett annat om de är på lagom avstånd. Längre avstånd färdas de på marken i en långsam men effektiv lunk. Vid hot kan koalor galoppera överraskande snabbt till nästa träd, och skutta upp till säker höjd. Därefter väntar de med tålamodet hos ett djur som regelmässigt sover sin största tid, tills inkräktaren går därifrån.


















Info från wikipedia såklart. Inget onödigt arbete om man ska sova snart liksom.

oj

här skulle det ha varit en bild på en muffin igen

men den försvann

Published with Blogger-droid v1.5.7