Kära kära dagbok

Den här veckan har jag:

Haft mössan på mej.
Räddat mössan från att bli uppäten av en katt.
Lärt mej mera.
Hunnit med alla tåg jag skulle ha hunnit med.
Lagt ifrån mej ett kärnkraftsverk.
Googlat på oxhyvel.
Gjort ett avbrott för att gråta.
Blivit fotad.
Inte ätit en enda tiokronors ostburgare. Än.
Velat.
Varit bestämd.
Glömt bort viktiga saker. Jätteviktiga. Fan.
Samarbetat.
Gjort mål liksom förbi en målvakt in i nätristret i bakre målburen. Det är ungefär samma känsla som när det nappar och man drar till vid flugfiske med en europatolva.

Och vet du vad som är allra bäst dagboken? Det är en hel söndag kvar att kela med.

Oxhyvel









.

Kärt återseende.

Filmmusiken: Peter Gabriel

.

Prova gärna det här hemma.

Jag anlägger kontaktnät. Och utvecklar tentaklar. 

Ansträngande ibland. Hur enkelt som helst när man kan det.

.

Och i hjärtat av tivolit ligger ett kärnkraftverk.

ackompanjerat av  Tom Waits






Ego



jag strör sår omkring mej
och läppjar andras livsvin
skummar efterrätter som om
all tid var avsatt till
grädde

och crème brylée

champagnesås rinner
utmed kala hjässor
medan jag skrattar

uppskattar ingenting
annat, än öppnade
själar, med sikt ända
in i hjärteroten

jag har talang för ord
där de biter sej fast,
nyper bröstvårtor till
extas, för att lämnas handlöst

respektlöst
ur självkoncentrat
helt oförlöst

jag är en silverglänsande
villovägsängel
med brinnande röda skor

inte alls den du tror






.

Love is in the air. Eller gammal kärlek rostar aldrig.

Alltså då menar jag inte Love som i kärlek, att hitta någon speciell att pussa på. Inte heller Love som i namnet Love. Typ som att en pappa kan heta Love. Love är ett ganska tacksamt namn. Man kan köpa nästan vilken mugg som helst och så står pappas namn på den. Lyx.
Jag menar mera som Löv, is in the air. Då skulle man kunna tänka på vår och nyutsprungna ljusgröna löv och kvitter i både mage och tår. Fast det är inte såna löv heller. Även om de förståss rostar varenda jäkla höst.
Näeh, det här är ett speciellt löv jag tänker på.
Lövet.

Lövet IBF.

Där var jag i måndags och fick både hjärnjumpa, benjumpa och bollkontrolljumpa. Nu har jag ont i varenda liten millimuskel jag har. Förhoppningsvis blir de större och snabbare snart. Mycket snart. Jag kan inte vänta. Jag har väntat jättelänge. Flera år.


Som en liten hyllning till det gjorde jag ett löv av min hand.
Lovehandle.

.

V som i vinter vilja vår.

Vi försökte göra sommar.
Det gick ju bra.
Humm.
Men det var inte meningen att det skulle bli blaskigt.

.

Laxen är för lång för diagonalen i ugnen.

Jag är bäst.
I den meningen är ordet bäst ett superlativ, en komparation av tredje graden.

Jag är jag.
I den meningen är ordet jag  ett superduperlativ, en dimension i många flera grader och yllesockor
och kan inte kompenseras med någonting annat.

Kära dagbok...

idag har jag monterat slipmaskinsslippappershållarhyllor på väggarna.
jag har visslat en låt
löst ett ord i ett korsord
råkat erbjuda en kille ett escortjobb
stått och hoppat på isfläcken jag halkade på igår, som nu är preparerad med stora stora gruskorn, och som påminner om ett jättejättestort slippapper
exprimenterat med olika kryddor på laxen
funderat på att starta en bussmeditationsgrupp på facebook, men jag smsade istället
glömt att salta riset
ätit en skiva av världens godaste limpa
gjort några moves
ätit torkad aprikos samtidigt som jag luktat på röd currypasta
blivit kär i Norah Jones igen:







.

Skicklighet i tur.

.






Tur att det finns musik och att man kan lyssna på den om och om igen.
Tur att det finns filmer så man slipper fantisera ihop allting själv.
Tur att det finns kamera så man slipper köpa precis allt fint som finns.

Myrorna i Ropsten, 8st koppar med fat i karusellform, 45kr/st.

.

Hem ljuva hem.

Jag har flyttat runt.

Som en liten toka.

Jag har haft ca fyrahundra adresser och femhundra hus. Eller kanske inte. Arton är en mer sann siffra. Jag har bott i lägenhet, sommarstuga, jättestort hus, radhus,studentrum, i ett rum i en fabrik,från nitton till hundra kvm,  tillsammans med, men mest utan, med katt, katter, hund, möss och massor av marsvin. Jag har byggt hönsgård, kört en tupp i bagageluckan 60 mil för att få en försvarare till siri, pia, pia, pia, rut och svea. Jag har själv försvarat dem med en planka på rävens huvud medans tuppen flög upp och ner och upp och ner upp och ner. Jag har flyttat runt alla mina jävla pinaler och underbara möbler till alla dessa ställen och tänkt att här...här. Här är det. 

Och jag har alltid funnit platser för alla dessa jävla pinaler och underbara möbler. Var sak får sin plats och där passar de och där trivs de och så känner jag mej trygg. Det har varit totalkaos runtomkring men platserna för sakerna har varit, i princip, heliga. 

När jag fick ett enda ställe att bo på. Mitt ställe. Stället där jag kan stanna kvar hur länge jag vill bara jag betalar hyran:

då dog tillhörigheterna och deras tillhörande platser.

Väldigt väldigt många la jag på Alvesta soptipp. Eller, jag kastade dem väldigt burdust ner i Alvesta soptipps containrar. Förutom ett par saker som räddades och står på en byrå i en annan del av Alvesta. Jag saknar inte en enda grej. Inte en enda. Men de saker jag har saknar allt. Även om jag valt dem med omsorg. T.o.m farmors gamla spegel känner sej vilsen. Det är iofs inte så konstigt för farmor är inte här.

Men en dag såg jag, i en liten liten ruta, i min lilla lilla dator, i en liten liten såndär önskeplats som finns bland alla ettor och nollor som vi ständigt stirrar på och knapprar in bokstäver i,

där fanns något magiskt.

Jag tänkte:

det där vill jag ha.

En människa har gjort något som förklarar mycket av det jag vill ha sagt, och jag vill ha det.

Och vet du vad.

Nu hänger den på min vägg.

På min vägg.

Den har fått en plats på min vägg. 

Det är den första ägodelen som på minst fyra år har en ordentlig plats i mitt hem. 

Och den liksom välkomnar alla andra.

Dessutom är det varmt i min lägenhet nu. Men jag har yllesockorna på ändå.

Och vad det är för något som hänger på min vägg och var den kommer ifrån,

det är en helt annan historia.

.

Fastnar i skrattgropen.

.









.

Utbringa,

för allt det fina!

.

Kära dagbok...

Vi sufflerade nästan hela Kalle Ankas timme från köksbordet. Sen sa de att Andre Popps var förinspelad. Men det tror jag inte på. Sen såg vi Oskarsson och de ljuvliga visslande ungarna. 

Det var då det. Nästa gång blir det annorlunda. Fan.

Sen lärde jag mej att spela tärning. Nu är jag beroende av det.

Sen hade jag den mesta avancerade uppgift man kan ha: Att vakta katt. Se till att hans gosbehov fylldes varje dag. 

Sen blev det nytt år. Det glittrade.

Och bubblade.

Nu är det nu. 

Sen blir det annat.

Jag har stängt av väckarklockan. Den får vila en vecka. Oj.

Lime&Kungakronan

Gott blev det nytt år. Smakade bra.

.