Ådring.

I mitt första år i min yrkesutbildning sades det vid ett tillfälle att man skulle ta en stycke trä i handen och fråga:
-Träbit, vad vill du bli?
Och jag lovar dej, om någonsin svaret skulle komma sådär spontant så sade nog träbiten:
-Lägg ner mej, jag vill tillbaka till skogen, till mina vänner myrorna där, använda mina kapillärer och kohesionen för att leva, spira våren, grönska sommaren, färga hösten och vila i vintern. Det vill jag, vad fan vill du, jävla mördare.
Eller så svarar den något helt annat.

Egentligen så handlar det ju om att lära sej hur trä fungerar. Fiberriktningar, när det är som starkast, svagheter och hur man lurar det att vara starkt även fast det inte borde.
Har man inte tålamod att lära sej det  så kan man alltid mala ner träet till damm och sen klämma ihop det med massa klister och göra en skiva av det och kalla det Medium Density Fiberboard. Eller klämma ännu hårdare och kalla det High Density Fiberboard.
Orkar man inte det heller så kan man köpa på Bauhaus.

Mannen i fråga som frågade träbitar vad de ville bli gjorde mestadels grötslevar och matpåfösare till hela familjen och alla var så lyckliga med det. Såna funktionsgrejjer kan man säkert också köpa på Bauhaus. Lite svårare är det väl att köpa lycka. Då tror jag mer på konsum.

Men i alla fall. Att använda material, vilket som helst, handlar om kunskap. Vad kan man göra med det? Det handlar Alltid om att fråga sej själv om vad man vill göra. Vill man göra utomhusmöbler kan man använda Medium Density Fiberboard men då kommer de inte att hålla särskilt länge. Ungefär tills det börjar regna. Då blir de ganska fluffiga. Har man tänkt sej att ha fluffiga utemöbler så: Voila!

Det handlar alltid om att fråga sej själv vad man vill göra. Även om man lägger en träbit i hander och frågar sej vad det ska bli, sätter en kniv i den och låter tiden och händerna gå och ser att det blev, en liten figur...haha...den liknar ju Shrek! Cool. Men då måste man ju också veta hur Shrek ser ut. Det finns inuti. Som en erfarenhet  man plockar fram medan tiden går. Eller så blir det ingenting för man har hunnit börja tänka på annat eller blivit vansinnigt hungrig. Då frågar man sej själv om man ska köpa MammaSkans köttbullar eller rulla egna. Vad har jag tålamod till.

Idag gick jag in på en utställning. Konst. Gissa vad;
Någon har målat blommor på trä.
En mix: fina gråa drivvedsstycken, plankbitar sågade i hjärtformer och blomblad täckta med acrylmålarfärg, ihopspikade som stilleben. Och brädplank använda som målarduk. Massproduktion. Färgglatt och lyckligt på nåt sätt.
En glaskonstnär som använt en form och gjort ett antal likanande skulpturer föreställande en, typ balletdansare. Olika storlekar. Troligen ska det föreställa livsglädje.

Jag blir ibland väldigt ledsen när jag ser konst. Det kändes som jag var in i en hantverksbutik i en välbesökt västkustort en stekhet sommardag och ville egentligen gå till stranden och sola min yttre fåfänga. Har de som tillverkat den här konsten plockat ut det från sitt inre eller har de gjort det bara för att de kan? De har valt material och sedan gjort nåt av det. De kallar det för konst och då är det konst. Men.
Varför känns det så ytligt?

Jag tror på utbildning och kunskap. Talang naturligtvis. Och hunger. Och respekt.
Om man nu har kapat ner ett träd och missunnat det sitt naturliga tillstånd så kan man väl i alla fall visa vad det har för egenskaper, visa att man vet hur man bäst utnyttjar dem. Samtidigt som man försöker visa vad man själv har att säga. Det är en konst. Sannerligen. Det är därför det är så dyrt. För det tar sån tid att hitta samarbetet mellan materialet och det man har att uttrycka.
En del gånger går det snabbt och lätt tycker man, det tog bara en kvart. Men prosessen innan kanske varade ett helt liv. Ditintills.

Well. Jag såg att det var någon som köpte en sån där blomstertavla i alla fall.  Tur det. Att inte jag får bestämma vad som är bra och inte alltid. De flesta skulle gäspa ihjäl sej för det tar så oändligt lång tid för mej att bestämma, vad, med vad, när, hur osv. Om jag överhuvudtaget bestämmer nåt alls.

Vet ni förresten vad det är för skillnad mellan tall och fura?


Tallen lever, Furan är död.
Och furu är nuförtiden ett snabbväxt, glesfibrigt mjukt träslag med färre sköna egenskaper än förr.
Men det är en annan historia.