Grr

Kära dagbok...

Det var en lång ledighet det där. Så lång att jag glömde att det var jag som gick till jobbet. Att det var typ jag som jobbade. Att jag som jobbar måste komma ihåg att tänka. Jag glömde det.
Så jag goofade. Jag gjorde en groda. Oj.

Published with Blogger-droid v1.6.8

På G.

Golf

Grill

Grogg

Gräs

Galet

Goliat

Gristryne

Brottstycke.

  En känsla

I came to ask you out, been wanting to for days, will you go with me tonight.

Nämnvärt.

Ljudet av mina skor.
Läppstift.
Väl mogen mango.
Duvögon.
Åskväder.
Norah Jones, igen.
Tavlan jag fick.
Laget.
Kravlöshet.
Träningsvärk.
Grillmästaren.
Åskväder.
Daniels röda stormhatt.
Danderyds hospital.
I-landsproblem.
Åskväder.

Att inte längta någon annan stans än hit. Här.

.

Troligen sveriges bästa formgivare.

Fredrik Mattson.    www.fredrikmattson.se

Och han är min. I alla fall lite grann. Pyttelite. Det ingår en familj men det kan jag ta.

The wind kind of Pushed med this way.

-Kom Habibi, kom. Kom.

En nattfjäril studsar mot lampglaset. Min beundran är lika stor som dess envishet. Var i ett ständigt krockande mot ljuset kommer man på att;  hit men inte längre. Hit men inte längre. Hit men inte längre.

-Kom Habibi, kom.

Pojken sträcker sej upp mot taket för att fånga in. Jag kallar honom för pojke för hans beteende är i stort inte mycket att kalla moget. Vi kan leka och vi kan leka moget men där måste finnas ett allvar. Det går inte att bryta nacken av en aborre och sedan ångra sej. Den är död. Nu mera än någonsin. Och det bara för att någon ska visa sej på styva linan för någon annan. Pojkar kan vara mognare än män. Än kvinnor. Än andra barn. Inte han.

Nattfjärilen tycks förstå en stund. Den vilar vingarna. Sätter sej på väggen. Jag kan höra hur den flåsar. Envist. Då dunsan en boll fram precis brevid, längst ut på högra vingspetsen.

Troligen chockad fortsätter fjärilsslagen mot lampglaset. Det skulle kunna vara nervöst och irriterande, men det är det inte.

-Habibi, nu åker vi hem.




.

Sol ute.

-Det är jag som är brevlåda idag, sa jag och fick en bunt brev i handen.
-Är det du som är brevlåda idag, sa brevbäraren och cyklade vidare i labyrinten av mekarnas bilar.
Sen vinkade jag till mannen på tredje våningen som talade i telefon. Sen kom den andra snickaren och rökte en rök. Sen fick jag en propp.

Och allt det här är min.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Nedmontering av en stad.

Stadens tak har alltid varit mina. Även teckningarna från barndomen. Skorstenarna, den svarta, röda eller gröna plåten. Vindhattarna men sällan tegel. Jag tog ner dem själv. La dem i en fin låda för att spara dem.

Det var okej för honom.


Väggarna som erbjuder krypin. Skyddar mot vind och vatten. En bomb, ett hål i väggen och din trygghet är skadad för livet. Mödrar, barn och män. Och de som står utanför med gevär. Krypin. Krypskytt.


Men det är inte dem han talar om.


Alla våningar. Etagen. Olika familjer i olika rum. Alla ord som hörs genom innerväggarna av varierande kvalité. Njutningarna som grannarna lever med eller gömmer med öronen under kudden. Balkongskrik och skrän mitt i nätterna och igenkännande vinkningar på dagarna. Att vi har samma olika musiksmak. Eller att vi åtmistone har det nu när vi bott här så länge. Golvet ner till dej är taket upp till mej.


Han raserar dem alla.


Trädgårdarna som vetter ut mot asfaltsgatorna. Rullatorer och skateboards. Deras hastighet fyller våra dagar med irritation eller glädje. Paret som går handihand om dagen men skriker åt varandra efter efterfesten på balkongen med musiken. Damen som alltid letar efter sin katt. Hon som alltid glömmer något och går in genom porten igen, kanske två gånger varje gång. Mannen med de för korta byxorna men alltid-så-glada uppseendet. Som en vanheden fast utan hopp. Alla de andra som stressar förbi och någon som fastnar i bilden förevigt.

Han lovar att skriva in dem i en bok så att jag kan läsa om dem sen.

Muséerna får påminna om byggnadernas konstruktion, vägarnas avvägning och lutning. Antalet små fyrkantiga stenar som lagts i fascinerande mönster. Soptunnorna är vi glada över att slippa se. Framförallt soporna som ligger framför under och runtom. Alla sopor. De är vi gladast över att inte se mera.

Men allt jobb, allt slit, alla timmar som människorna lagt ner i denna stad, det kan han aldrig ta bort. Aldrig.

All jord och alla stena som måste flyttas tillbaka igen, letas reda på, läggas på plats. Träd som sågats ner. Fågelbon som raserats, krasats sönder och rådjurens betesmarker ska återsås med gräs och liv. 

- Vi ska väl inte hämta tillbaka dinosaurierna väl, frågade jag.

 -Nä jag vill bara se hur det såg ut innan det blev en stad.

Han satt där på en stol, brevid min gata, sippade kaffe latte och tittade ut över staden som inte fanns längre. Och jag förundrades över hur han lyckades montera ned allt.

Lycka är.

Färg.

-Vi ska göra de här.
-Åh. Men de behöver vi inte rita upp.
-Nä jag tror att till och med du kan ha måtten i huvudet samtidigt som vi bygger.
-Ja. Utan H.
-Jag har ett tips. Det är jättebra. Om man gör alla sidor lika stora så kan man saxa ihop dem. Klick klick klick bara.
-Aha då behöver man bara räkna åttahundrafemtio minus sexton, få se nu, det är åttahundrafyrtio...
-Titta här! Titta här! Men titta då vad stor den är!
-Men herreguuud, jag kan väl inte räkna samtidigt som du visar armmuskeln sådär.
-Men visst är den stor.

Här krachar morgonen lite.

Lycka är också lök.

Walkabout, beachabout.

Precis just där ska jag bo ----> 

för ungefär här------>  x   står det bara ett litet vitt tråkigt tegelhus.

68

Näe.
Det har hänt alldeles för mycket den här veckan för att jag ska kunna ljuga ihop något mera märkvärdigt för varje dag. Omöjligt.
Titta här bara.
Jag träffade en livs levande Pingvin.
Och det i Mörtviken.

Amorin.

Min Amorin. 

Pingvin Piggelin, nu vankar flyttkalas och vin, piggelin, sen ska jag göra mej fin, piggelin, dansa järnet som ett svin, piggelin, sova i underbara sängen min, (piggelin), vakna upp och grilla handleden din...
piggelin

jag menar grilla i solen förståss.

På söndag kommer solen.

Nöden har ingen lag.

Den har inte tillräckligt många paraplyn heller.

Någon talar om att grilla.
Någon annan om slalom.
Solen har nämnts vid namn.
Sandalerna tittar fram.

Men allt det känns så avigt.


Jag vill dansa.

Published with Blogger-droid v1.6.7