Snön lyser blå.
Tillfälligtvis stötvis.
Det blixtrar från tunnelbanetaket och det susar i vintern.
Jag kommer direkt från en nästan öde ö. I alla fall där jag var var det öde, så när som på en katt. Jag var där för att det inte skulle kännas så öde för katten. Skotta snö, kela katt och koka frikadeller gör inte så ont en hel helg. Det är ganska skönt att vara iväg från allt tok som händer i staden.
Med musik i långt in i öronen sätter jag mej med genomsikt i hela vagnen. Försöker stänga ute. Men de bryter sej igenom;
Några bråkiga småkillar,
en dam med svart kappa och röd basker,
en annan dam med kraftig röst,
en ung man med en söndagsöl i handen och en pratsugen mun,
och en äldre man med silverglänsande vigselring.
Jag som är van att klaga över all kommunikation som inte infinner sej bland människor. I den här vagnen, stötvis upplyst av blå snö, börjar den unga mannen prata med den äldre mannen. Den ena är i början av sitt förhållande, den andra fick sitt avslutat för två år sen och ser inte fram mot en ensam jul. Det är förjävligt utan fru.
De bråkiga småpojkarna slänger sej över varandra och gör illa varandra, en lek som ses oroväckande ofta? Den lilla damen reser sej och går fram till dem och ger dem en verbal åthuting som gör att de sätter sej helt stilla. Den andra damen följer i hennes ordspår när pojkarna börjar stoja igen. Då sticker de och är högljudda någonannanstans.
Den äldre ensamma mannen har flyttat närmre den yngre och deras samtal fördjupas så djupt som det hinns med när man passerar ett antal stationer. De klappar om varandra vid avstigning och mår kanske lite bättre inomsjäls.
Under tiden försöker jag klippa sönder och bygga nya egna kommunikationsvägar. Men det är en annan längre komplicerad historia. Det räcker inte med några stationer. Det behövs nog en oändlig resväg.
Helt säker är i alla fall det,
konstaterar jag i min förvåning,
att jag verkligen tycker om det här livet
och alla oväntade vändningar.
.
