Hässelbyn. Värmevärk. 25grader och blåst.

(Sjutton trettio)

Vissa dagar vill man inte gå hem.
Bara ligga kvar och titta.
Låta ena dagen bli en annan.
Utan att röra på sej.
Kanske bara byta kroppshållning.
Lyssna på vågskvalp, måsar, badare
och flygplan.

Alla andra är på väg.
Det är faktiskt jag med.

Men inte riktigt än va?

Minisemester Måndag 17:56-21:07.

Först satt jag och tittade på duvorna. Men de var inte speciellt intresserade av mej.

Sen satt jag och tittade på en snygg man. Men han blev ganska ointressant han med efter ett tag.

Sen kom Annika med cykeln.

Vi hittade en liten sargad och sliten båt som vi släppte ner i vattnet för framtida lycka.

Den gav sej iväg genom solglitterstjärnorna och förvandlades till en orange segelbåt som seglade iväg under Västerbron med en förfärlig fart. Det har jag ingen bild på för ni kommer ändå inte att tro mej.

Sen åt vi räkor och strömming och pratade om allt möjligt.

Sen åkte jag hem.

Jag såg luftballonger i himlen från tunnelbanevagnen när vi reste över tranebergsbron.

Imorgonkväll är det semester igen.

Söndag.

Benen i vattnet och ytan mot klänningskanten.
Barfota hela vägen hem sen.

Här ligger landet.

Från ruta ett.

Blomstergångare.

Någon har rest och lämnat oss kvar här uppe i väntan.

Ännu hänger vi med. Föralltid.

Väntar regn, hoppas det dröjer.

Det är dags att röra på sej. Ut med dej, kära. 

Jag börjar med maten sålänge.

Beyond Oblivion.

Vi hade helt glömt, men

här under taket kunde vi ändå

tänka oss,

att skuggorna inte alltid

faller så mörka, som förutsågs.

Båge.

innan du börjar regna

ska jag bara förklara

solen har aldrig varit 

vackrare

än mellan dina strilar

strålande

Veckodagsvänlighet.

En orkide som nästan spricker av blommningsvilja,

 fläskfilefrossa 

och ett hett hett fotbad. 

Onsdagen är min vän.

Inte så galen galamiddag.

Ett bord med utsikt, tack.

Utanför min dörr.

De finns överallt, livets små mysterium, som stilleben.

Badarbarn.

Jag vill också bada.

Flera gånger om.

Igen.

Fådda blommor.

I min virituella brevlåda låg en dag några låtar.
Bland annat en blomstersång.
Vacker.

Spotify:Robyn

Svårfångad.

Viss musik skulle inte lyssnas på om den inte fåtts av någon speciell, om den inte tjatats in i hörseln via radio, eller som i det här fallet: musikern är så vansinnigt charmerande i sin artistutövning och innerligt intensivt glad. En hjälte för varelser som har tappat bort sej lite i vimlet. 

Lyssna på honom bara.

Spotify:Salem Al Fakir 

Pappersflikar singlar ner från Berns innertak, vid konsert, 

direkt ner i min sommarjeansjacksficka där studsbollen ligger.

Kanske inte i morgon, men lite närmre nu.

Alla dessa beslut.
Som måste beslutas.Och fullföljas.
Alla dessa måsten. Jag gör det sen.
Alla sen och måndagar som fylls med önskan om träning, hälsosammare matvanor, cigarettbefrielser, att bli snällare, har roligare på jobbet, ta livet med en klackspark. Så många måndagar som bara försvinner utan att resten av livet blir annorlunda. Alla våra sånger om att diska, städa, damma, bädda, laga vardagsmat och plocka som ackompanjeras av en lång tung suck.
Vad är det om?

Häromveckan utbrast någon i min närhet en fredagseftermiddag:
-Åh vad skönt med helg, så jag får vara hemma och dammsuga och tvätta golvet.
Det efterföljdes av en lång lycklig suck och ett stort leende som om hon vore på väg till ett semesterparadis!? En skruv skruvades snett i mitt sinne och ett antal ögonbryn runt bordet höjdes någon centimeter. Både av förvånad glädje och förundran. Tiden stannade upp ett tag.

Så fort något vardagligt husligt, sådant man 'måste' göra varje dag, lägger det sej en dimma i sinnet som man suckar ut medans föräldrars röster säger:
-Men tänk vad skönt det blir efteråt när det är gjort.
Och man VET att det bara är något som sägs bara för att få gjort något som är så jävla tråkigt. Men varför är det  tråkigt? Vem har talat om för oss att det är tråkigt. Bara för att man 'måste'?

I fotbollsdokumentären av John Cleese sitter en fransman och säger:
-Nödvändigheten kan bli en belastning istället för något man vill göra. När man måste göra något gör man det lite sämre. När man vill göra något läggger man ner engagemang, men också kreativitet eftersom man gillar sin uppgift. När fotbollen blir ett måste kan det skada den istället för att vara underhållning.

Varför är vi uppfostrade med att alla måsten är så jobbiga i snålblåsten av alla gråmulna suckar. Om jag går till jobbet där alla mina kamrater suckar sej genom dagarna så är det såklart fan inte roligt att gå till jobbet. Hela helgen är förstörd för att man ska tillbaka på måndagen, det är bara en liten stund på fredagen innan hemgång som man är lite glad för att man har hela helgen framför sej men sen är det elände igen för det är snart måndag.
Den uppfattningen känns igen va? Lite för väl.

Raymond Ahlgren har sagt en (eller flera) gånger att man ska, så fort ett måste dyker upp i tankarna, göra det! På en gång. Eller så bestämmer man sej att inte göra det alls. Men om man också kunde övertala sej att, på riktigt, tycka att det också är roligt så vore det väl ännu bättre. Om jag har lyckats lära mej på ett eller annat sätt att alla måsten är jobbiga och det är någonstans någongång efteråt som det verkliga roliga livet försigår så kan jag väl också lära mej att det är roligt att göra alla dessa måsten nu. Då försigår ju det roliga livet kanske just nu och sen blir det ännu roligare. Kanske inte allt på en gång men sakta men säkert förkorta tiden mellan sen och nu. Voila, här är livet liksom.

Det här har ju naturligtvis sagts förr på olika vis. Men:
-Man lär sej alltid något nytt som man redan vet.

Bland annat att det alltid kommer en måndag efter varje söndag och då kan man lära sej precis vad man vill.

Hej.

Små Saker.

Vilda Fåglar och Trummor.

Här

där har vintern legat

och där
och där



ett tag frös den fast i krusningen på vattnet
så kraftigt och så klart
att jag kunde ligga under den
och suga in kinderna
medans solens prismabrytning
lekte köld


minnet
har bara en pappersbild kvar
och spåren i marken

minnet
väljer återigen
att säga
-Aha,


det var ju det här
som döljdes

Inte en kotte.

Hur långt kan ett öga nå?

Strandfynd: Strandade fynd.

-Vi brukar kalla honom Onkel Duck.
-Han flyttade till London i höstas, vi har inte hört någonting sen dess.
-Han kanske har däckat.

 

Flyg lilla plastpåse flyg, med dina veka vingar. Flyg, som vore du en vildand, landa som vore du på säker mark. Flyg vackra du.

Liten saga genom ett stort hus.

Korpen sa:

-Vi tar fönstervägen in. Följ med.

Svart katt Vit katt

Filmen. Den galnaste som setts som ändå ger mersmak. Skratt, gråt, förtvivlan och hopp. En gris som tuggar på en bil. Skit och romantik. En lång och en kort. Snällhet, elakhet och kärlek när den vill någonting. Ser den gång på gång.




Bilden:Imdb
Filmen:Crna macka, beli macor
Låten: Bubamara
Texten:


Sa romalen pucela 
Bubamara sosi acela
Devla, Devla vacar le
Bubamaru koka pocinel

Ej romalen asunen
Ej cavoren gugle zuralen
Bubamara cajori
Baro Grga vojsi odjili


Djindji rindji Bubamaro
cknije sužije
ajde mori goj romesa


Sa Romalen pucela
ede ori fusujesa cudela
Devla, Devla sacerle
Bubamaru vojte aresle


Ej Romalen asunen
ej cavoren gugle sukaren
životo si ringispil
trade aj ro, aj romni


Djindji rindji Bubamaro....

Busvuxna.

Så cyklar de som vinden, som solen, som gruset som följer med upp igen bakom hjulen. De följer krökningar och gupp, dofter och ljud. Ler åt kor åt får åt äppleträd och midsommarblomster. Färden avslutas omslutande av svalt svalt vatten vid klipporna vid havet vid världens ände. Det är där tiden står stilla. Så stilla att man kan befara att de aldrig mera kommer hem. Men det gör de. För de längtar efter sill och nubbe. 

Windburn candidate.

Ute på Utö.

Stormar, dörrar, fönster och ofunna ord.

Spöken.

Vem hade förväntat sej ett regnväder?

Spotify: Pass over 

Flyme.

Till molnen och sedan pånyttgro igen.

och en sång till det

Drömläsning.

Fullständigt trovärdig bok även om den är helt osannolik. Spännande, utan någon aning om vad som kommer att hända sen. En drömsk tillvaro som förmodligen berättar mer om oss än verkligheten själv. 742 sidor intensitet.

Jag vill vara ämnad att springa och skriva som Murakami.

Köp å läs.

Bobcat

En manuell grävmaskin. En sådan som man vill ha. Den finns på en ö, i ett garage, där solen fortfarande strålar in. Medan de envisaste av händer bygger och bygger och bygger...

klicka här för en annan sorts bobcat