Äppel Päppel Pirum Päron. Nä, det går inte att jämföra Äpple med Päron.

Saker jag är bra på:
- Facebook.
- Ta reda på hutlöst mycket disk. Många gånger.
- Skratta medan jag gråter.
- Göra bok.

Jag har gjort en bok.
Det är så jäkla enkelt.
Man behöver en MacDator, en hel del foton man är lite/mycket stolt över, evetuellt några sköna texter och kanske något annat som behöver präntas på papper.
Sen sätter man ihop en bok i ett inbyggt iProgram.
Sen trycker klickar man på en villhaknapp.
Sen betalar man inte alls alltför mycket pengar.
Sen väntar man.

Faktiskt,
de bestämmer ett datum då boken ska komma sen kommer den många datum tidigare. De åker till och med hem till bostaden två datum utan att man är hemma och öppnar dörren och sen kommer de till arbetsplatsen med ett snyggt inpackat iPaket.

Sen är man bara så jäkla glad.

Och snygg.
iHatt.

Mummel

-Säg till om du vill ha något lämpligt svar, sade jag till mannen som stöd och pratade med pannkakor.

Sen var det jag som stod där och svor över att inte lyckas fånga en hel utan var tvungen att skära sönder dem. Heja Torsdag. Heja Bobos krog.

Men näää, jag tycker fortfarande inte om lever. Blääh.

Inte en kotte.

Det gick inte så bra för igelkotten som tultade över vägen. Men ett tak har blivit lagt. Ett tak har blivit uppskruvat. Ett tak har blivit hängt. Ett tak har blivit uppsatt. Påsatt.
-Kan jag trycka in den nu?
-Ja älskling, nu känns det bra!  skrek vi ut från garaget.
Jag skulle bara hjälpa till att sätta upp en platta men det gick så bra att hela taket blev lagt. Hängt. Skruvat.

Äh. I vilket fall. Vadsomhelst är bättre än att bli påkörd.

Eye of a Tiger?

Dessutom verkar grannens tigerkatt trivas ganska bra hos oss.

Eller Tiger Woods?

Dansa.

Det här är ingen hjälte-saga, det är inte legendariskt
Inte kriminellt men inte heller något lagligt
Ingen komedi men inte helt och hållet tragiskt
Ingen promenad i parken eller ett safari
Jag bara strävar efter detta och vill inte ens ta i
Den sjukaste resan jag tvingats delta i
Bland änglar och demoner men det är fan ta mig inte Hollywood
I verkligheten flaxar tiden snabbare än en kolibri
Den massproducerade jakten på ”life quality”
Och vilddjur i koppel som järnhandsken håller i
Flocken är kollektiv inga soloseglare
Kan överleva regelverken stegen räknas mer än de
Jag tar ormen vid svansen och gör det till en dans men
Ingen bär en krona utan törnarna i kransen om
Skiten är glassen och lyckan är strössel
Och gnistan är handen och tricksen i rösten och
Sitta med tanken att pickan vid höften men
Blicken är blanken och trycket i bröstet blir
Viskad till sand som lyktor i mörkret
Mycket vatten har runnit men inte stillat min törst
Den har nog hört den förut, men inte lyssnat förrän nu
För mina tankebanor är som autostrader utan slut
Och det går in genom samma öra som det kommer ut
För mina satelliter kretsar kring krångliga beslut
Kan inte sluta leta, leva utan att veta det
Det finns ingen pause-knapp på livets videospelare
Så jag dansar vidare som nån skjuter vid mina fötter ja
En vals på mig och jag steppar som fan fan

Det där med kärlek verkar mest vara hokus pokus
O det som en gång slog ut är nu en bruten krokus
Som en brusten dröm, försvinner mig ut bolust
Och lämnar mig ständigt sökande med sjukt fokus
Den sista hälsning som vita liljor, för fria viljor
Jag vill ju vidga vyer som nya brillor
Så ta dina skrikor och pinna som att det brinner
Och knacka dig på bröstplåten, hoppas att du vinner
För ju fler sockerbitar gör drycken inte bitter
Eller slänger man hjärtat på ryggen som ett smycke
Eller vänd kinden o piska vinden
När ensamheten sveper över dig som ryska vinter
För den som vill ha rosor, tål taggiga stjälkar
Att det på liv o död kan knappast vi hjälpa
Men kanske finns det någon som bedövar det pikanta
Så runt och runt rör vi oss och dansar, dansar…

Read more: http://svenskalyrics.se/timbuktu-dansa/#ixzz1XRaBL8ta

Höstkollektionen. Murr-morr.

Vem har flest färger på sej idag?

Eller ska man kalla det höstkollision...







Kära dagbok


     råkade gå in i en klädaffär. Sen råkade jag gå in i en annan affär. Det bildades som en murrig hinna framför mina ögon. Färgflödet håller på att bromsa. Dämpas ner. Vi går mot mörkare tider. Snart bär alla svart svart svart igen samtidigt som solen belyser andra delar av jordklotet än vår. Kommer vi att se varandra något mer innan våren? Kamoflerade till tänderna i murr och mull. Om någon händelsevis ler mot någon annan så blir de väl ljusskadade av just tänderna. Ifall de är vita. Möjligen är de väl mer beiga av allt vakna-vakna-kaffe...

Kära läsare

   Hösten. Dags att dra upp potatisarna ur jorden. Dags att sjunka ner i soffa. Det är lite svårt att bli soffpotatis när man bara orkar se en halv film per kväll. I mitt liv finns det numera tre dvd-apparater med tillhörande soffa och teve. Invid varje dvd-apparat befinner det sej ca två halvsedda filmer. Senast upplevdes halva FightClub igen. Den blonda killen som är med i den filmen spelas av Jared Letho. Sångaren i 30seconds to mars.
De har tydligen gett ut en unpluggedskiva.

En låt låter såhär: 30 Seconds To Mars – Where The Streets Have No Name (Unplugged)

Han spelar också olika varianter av Nemo Nobody i filmen om Mr Nobody. Den filmen är så lång och så krånglig men oh så bra att den får delas in i minst fem kvällar. Det blir minst tio filmsoffsessioner för den bör ses åtminstone två gånger.

Ett citat från den filmen är:  Nothing is real, everything is possible.

Så, vad jag ville komma fram till kanske är...är...typ att även om mörkret och hösten är på riktigt så behöver vi väl inte klä oss så osynliga. Så borsta tänderna, färga världen och studsa genom vintern med mej. (Min studsboll har förresten fått en blinkande storebror, men det är en annan historia)