Poeter och Terapeuter (och kuratorer) har en förmåga att se allt i metaforer. Det finns inget som man inte kan säga på ett helt annat sätt men ändå mena samma sak. Jag gillar tivoli.
Den vanligaste terapeutiska synsättet är att lägga livspussel. Bit för bit. Sen är pusslet färdigt. Oftas är det en pojkvän/flickvän som är sista biten som faller på plats. Sen dör man.
Mitt liv är mera som en stor känsloklump som behöver dissikeras. En terapeut skulle kunna hjälpa mej att vässa kniven. Men det är en helt annan sak.
Som möbelsnickare känns livet mera som, när man ska fixa till det liksom, som att para ihop bakben. Man har mellan tio och femtio av vardera högervänsterben framför sej som ska föras ihop med stolsits och framben. Även framben paras ihop. Ibland är bakbenen likformiga, alltså man kan använda dem både som höger och vänster. Det gör det lite lättare på slutet. Från början har då ett ben 19-99 andra ben att paras ihop med till skillnad från ett högerben som bara 10-50 andra ben att paras ihop med.
Man parar dem struktursvis. Mönster. Det finns: flammiga, stormönstrade, ljusa, mörka, finrandiga, fulrandiga, pyamasrandiga, krusiga, olika, m.m. m.m. En del ser ut som ett helt annat träslag. Om det randiga i ett ben är böjt som ett C eller ett S i strukturen bör motsvarande andrasidanben vara spegelvänt.
Livet, som ska fixas till, skulle kunna vara som att para ihop bakben. Man parar dem som Rätt känsla med rätt händelse. Höger hand, vänster hand. Så klistrar (limmar, på fackspråk) man ihop en stol och ställer den i en stapel på sidan. Sen letar man reda på tex pyamasrandiga ben till en annan stol. Höger hand:trött, vänster hand:sova.
Ibland gör man stolar som man vill ha hemma som kan stå framme.
Jag har en favoritstol:
Mercurius av Åke Axelsson (fast Katarinasröda-röd)
Fast jag har en lite enklare variant hemma.
Tre stycken Katarinasröda-röda.
Den fjärde står på jobbet och behöver lagas.
