Fröken Domina och Herr Kapex.

Svealand.

Nu ska jag berätta en saga:


Det var en gång en flicka som bodde i mörkaste högsta inlandet. Platsen och människorna var jättefina. Så fina att hon ibland kände för att hjula genom korridoren varje morgon hon anlände arbetsplatsen.
Men ändå.
Ibland blev hon ståendes vid fönstret och titta längtansfullt ut, någon-annan-stans.
Hon längtade och sökte kontakt med yttervärlden via etern. Internet-etern, och där fann hon en vän. Förvisso väldigt långt norri-bort men inte så långt bort för att han en dag skickade en skiva med fågelsång på. Jag tror de var till stor glädje för varandra i små små doser vanliga vardagar.

Tiden gick sakta. Flickan bestämde sej. Hon skulle flytta. Tiden gick ännu saktare. Flickan blev trött. Hon tappade ork. Fick stressfrakturer i hjärnsubstansen och grät floder av längtan och svårmod.

Flickan flyttade, fumlade och försökte fånga. Halt och svalt. Hett och svett. Och hon fann. Flera nya fina vänner och avståndet närmre till de trogna goda. Även de som stannat kvar i mörkaste högaste innlandet. Men orken tycktes inte återvända och allt blev krångligt. Många dagar kändes riktigt bra medan åter flera for förbi och förblev tomma.

Men som i alla sagor  vände det. Kanske inte helt plötsligt en dag utan mera som lite grann i stunder av lugn under en period som överlappar det ena tillståndet till det andra. Till de där glada dagarna då det finns en korridor att vilja hjula i och som blir längre och längre. Flera och flera. Självklarare.

Och vissa dagar skickas det små meddelanden och vardagsglädjande bilder. Ibland på apparater som liksom kurrar i händerna när de får arbeta.

Alltid med den största ömhet som det bara går att skicka mellan två helt olika delar av ett land. Och alla dessa meddelande som kommer från när och fjärran. Tvärsöver ett bord, via en kram eller genom luften-syret som vi alla befinner oss i. Allt det samlas i Flickan och svämmar över och hon vill bara jubla högt och ljudligt så alla förstår. 

Så det gör hon.

Om du hör någon skrika så vet du vem det är;

Det är Fröken Domina. Och jag vet dessutom, att Herr Kapex är så full av glad-rop han också och det skulle inte förvåna mej om han sitter på ett, typ älgpass, i typ inga överkroppskläder, i kanske tjugo grader sol och bara njuter. Jag vet: det låter helt galet men jag tror att det är sant.

Norrland.