Fotograf: Anna Widoff
SNSP: Synnerligen Normal Speciell Person
Symtom: Individuell
Botemedel: Behövs inte
”Du FÅR INTE vara så ÖVERkänslig du måste BLI NORMALSPECIELL!”
Den bör ses. För skratt och tårar och svärta och solsken och iskyla och vår.
Att vara normal. Sådär så det känns mjukt och behagligt.
Bara för dej och mej och oss och vi. Troligen inte för de andra.
Och för katten förståss.
Även om det oficiellt inte är så normalt att kalla grannens katt för min.
Ett blogginlägg hittade jag här:
Joanna Rubin Dranger _ Fröken Märkvärdig & Karriären
Albert Bonniers förlag
Det finns en bild på några kvinnliga Nobelpristagare. Den bilden skiljer sig på en punkt från en annan bild av manliga Nobelpristagare: de kvinnliga Nobelpristagarna ler. Har de kanske läst artikeln ”Tio steg mot ett bättre självförtroende”? Kanske inte ändå. Men det finns något som påbjuder kvinnor att hela tiden dra på smilbanden. Dagens medialt tillyxade kvinna ler inte för att hon är glad, utan för att hon har kontroll. Inte bara över sina anletsdrag, utan även över lönekontot, fritiden och sexlivet. Och ska man som kvinna lyckas, är det bäst att göra det på ett trevligt sätt. Så le, för fan.
I Joanna Rubin Drangers nya bilderbok
Fröken Märkvärdig & Karriären iklär sig huvudpersonen ett stelt tandradsleende när hon ska representera en lyckad människa, fast hon samtidigt är fullkomligt nedsotad av ångest. Man känner igen de lätt naivistiska, svartvita illustrationerna från Rubin Drangers förra tecknade roman,
Fröken Livrädd och kärleken från 1999, om flickan som förlorade en pojkvän men fann sig själv, och liksom i den arbetar hon i sin nya bok med ett slags omvända schabloner. Okej, ibland snubblar hon på karriärångestflosklerna och bitvis är hon för pricksäker för sitt eget bästa. Ofta skrattar man och känner igen sig, det är en sådan bok.
Fröken Märkvärdig, en ”uppfinnare och kloddare”, rör sig i den hippa, urbana kreatörsvängen, där man ständigt är hungrig och fräck och där allting är ”jävligt spännande” (åhh, vilken fin fyrkant!). Den skamliga hemligheten är att det krävs en hel del ångest för att ha roligt. Fröken Märkvärdig tyngs av ett överallt lurpassande mörkermonster. Hon trivs inte. Hon tycker inte att det är roligt. Men hon måste. Varför? Hon har en far som säger att man måste vara bland de tio bästa. En neurotisk mor som säger: ”Du FÅR INTE vara så ÖVERkänslig du måste BLI NORMALSPECIELL!” En terapeut som aldrig kan sluta fråga ”Varför tror du att du känner så?” och en arbetsförmedlare som febrilt letar i sitt datorregister efter yrket ”kloddare”. På det kreativa frilanskontoret ekar de klämkäcka fraserna, Fröken Märkvärdigs ögon blir alltmer klotformade och mörkret omkring henne tätnar. Hon är ”rent objektivt världens sämsta människa”. Stundtals tornar hon upp som en bild för De Framgångsrikas bortträngda looserskräck.
På ett plan är det här en god skildring av medelklassen. Ordet medelklass döljer ett särskilt påbud: Man bör trivas i detta samhälle. Man bör gilla läget. Allt annat är ett misslyckande. Men i Fröken Märkvärdig, som är något av en mix mellan Olle Ångest och Lilla My, anar jag en jublande protest: Du har rätt till ditt mörker! Försvara din ångest! Vägra le!
Mindre radikal är den sista bilden där monstret förvandlats till en nalle och Fröken Märkvärdig blivit sötbuddhistiskt vän med sig själv: ”Nu är jag ingeningen alls men jag finns ändå kvar.”
Tags:
Albert Bonniers förlag,
Göteborgs-Posten,
Joanna Rubin Dranger
