Blåskrika!

Jag har skrivit några texter om Harald.

En bitterliten blåfågel.

Idag hittade jag honom på nätet. 

Blåskrika. 

Eller Bluejay som han heter på utrikiska.

Med all säkerhet finns Blue-Jay i Austin Texas. Kanske Harald får följa med husse dit nästa gång han ska jobbresa dit. I sådana fall behöver han nog matte med sej också. Tigerkatten kan få stanna hemma. Hans husse och matte kanske inte vill att han ska amrikanisera sej och bli tjock. Harald kan nog lägga på hullet lite. Det behövs nog inför vintern. Harald flygerflyr så fort han känner en ett litet litet uns av vintern. Gärna innan. Det vill jag också göra. Jag försöker se fram mot vintern. Det går inte. Jag vill bara blåskrika. Det fungerar inte heller. 
Det går aningens bättre att fantisera. 
Och googla;


Här (<---dvs klicka på länken så syns han) sitter han i sommaren och filosoferar:

Harald

Om man ser någon flyga
i ultrarapid

så är det att veta
det känns
att se

tänker han medan han
andas in virvelvinden
efter fågelflickan


Harald är fortfarande
förundradoch kär!






/Bubamara @ Poeter
Harald kan man läsa mer om i den här lilla virituella boken

Men blåskrikans färg är mer poetisk än vilka påhittade dikter som helst

Blåskrikan mäter omkring 30 cm från näbb till stjärt och väger 70–100 g. Den har ett vingspann på 34–43 cm.^[2] Dess fjäderdräkt är lavendelblå till mellanblå på hjässan, ryggen, vingarna och stjärten, och dess ansikte är vitt. Undersidan är smutsvit och halsen har en svart krage som sträcker sig till huvudets sidor. Vingarnas handpennor och stjärtfjädrarna har kraftiga ränder i svart, himmelsblått och vitt. Näbben, benen och ögonen är helt svarta. Hanar och honor är nästan identiska, men hanarna är något större. Den har en utpräglad tofs på huvudet, en fjäderkrona, som kan resas eller sänkas beroende på fågelns sinnesstämning. När fågeln är upphetsad eller aggressiv kan tofsen ställas rätt upp. När fågeln är skrämd, spretar tofsen utåt, som en borste. När fågeln äter tillsammans med artfränder eller vilar sig, ligger tofsen slätt på huvudet.

Liksom hos andra fåglar med blåa färgtoner, härrör blåskrikans färgning inte från pigment, utan beror på ljusrefraktion på grund av den inre strukturen i fjädrarna. Om en blå fjäder krossas, försvinner det blåa eftersom strukturen är förstörd.

Loney Dear. Ensam Nej.

Först ett gammalt skämt:


Liten söt snickartjej (lätt uppgiven med en stor suck på axlarna):
-Du, jag har glömt bort, hur blandar man limmet.

Äldre rar snickargubbe (med ett pikant älskvärt överseende och en liten snörp med munnen):
-Såhär och såhär och såhär!

Liten söt snickartjej (försöker få in en glimt i ögat):

-Jag kommer och frågar igen nästa gång jag ska limma laminat.

Äldre rar snickargubbe (tittar förmyndaraktigt över glasögonkanten): 

-Ja du gör väl det. Men glöm inte att tvätta rent och sätt tillbaka koppen, jag blir så förbannad på alla slarvpellar här som bara drar när de är färdiga.

Liten söt snickartjej (lättad, livrädd och lurig):

-Jag förstår!

Äldre rar snickargubbe (på väg tillbaka till sina arbetsuppgifter): 

-Varförstår du? Sätt dej ner! 

Sen det här ljuvliga:

Loney Dear har även tonsatt Tranströmers C-dur. Man kan se och lyssna på den i fredag21oktobers Gokväll på svtplay 40 min in i programmet. Alltså sist.

Men kolla här först.

Loney dear - Young Hearts from Loney dear on Vimeo.
Vocals and piano live recorded with a cell phone, filmed by Malin Ståhlberg.
Graphics by Carl Sundemo

.

skapa

trumvirvel
ekar i ett förflutet
som förflöt utan att
drunkna men
i en blick

kan allt utan
ytspänning
rinna rakt ner

och droppens
duns bland
mängder
av

på

Det är höst i myggkontoret.

-Titta där går en Hedesundabo!
-Aha går dom sådär...?
-Ja, typisk gångart.
-Åhå sådär vid vattnet...?
-De går alltid med det ena benet före det andra.
-Ja det ser jag ju nu.

Wherever I put my foot, thats my home.

Nej Nej Nej.
Vintern kommer Inte att få frysa ut mej.
Inte.

Talgdankar, dagens tankar.

Inlägget hittat här: Vimmerby tidning. Husets ljus – en talgdank!

10.07.2004 03:00

Belysningen kring förra sekelskiftet var av varierande slag. Även utan dagens enkla elektriska lösningar fann människorna på råd. ”Lyse hadde di mä sa nör di hölls i lagåln moane å kvälle åmm vinntan. Vä tryskning på loen, i drängstua, vä vehuggning på vebakken, julafftamoan, åmm di skulle jöre nött sasjillt jöre i uthusa, å nör di skulle sjute tjädatöppe åmm kvälla, å nör di skulle hugge nör jädde mä jussta å nör di skulle ta skummkrabba.”

Tä veke to di å snodde ihop nöre tråe utte nött såmm hadde blitt öva utte varpen nör di hadde väve.” Olika sysslor krävde olika sorters belysning. ”Fost å främst hadde di i lykkte såmm kunne va litte olike män di vanlieste va säkkskantie utte trä mä säkks smale å höjje glasruta. Dä va rätte lykkta å i dänn hadde di i litti bläkklampe somm di hadde tran i tä lyse. Tä veke to di å snodde ihop nöre tråe utte nött såmm hadde blitt öva utte varpen nör di hadde väve.” En del hadde ytterligare en lykta med en talgdank i. Talgdank - det var ett kort och knotigt ljus stöpt av de allra sämsta resterna från den rätta ljusstöpningen i huset. I ett bättre hem tronade fotogenlampan mitt på bordet. Foto: Vimmerby Digitala Bildarkiv En syssla som verkade vara riktigt vådlig när det gäller själva belysningen var slagtrösningen på logen. ”Iblann nör di innte hadde anne lyse nor di slajtrask på loen så hadde di laje te fint hugget stubb-tyre såmm di jole änn litten äll uttå å hadde på i flat stenhall i ätt höan utte loen. Nönn utte di såmm innte orkte å sjöte slaja brukte å sjöte ällen.” Den som var satt att sköta elden på logen skulle givetvis se till att elden inte slocknade och att det inte for ut några gnistor hur som helst bland all torr säd... Tyre var riktigt bra trä om man skulle ha till lyse. Många gånger fick folket puffa på naturen en aning att ge ifrån sig tyre. I början av sommaren skalades barken av en eller flera tallar som sedan fick stå under solens hetta. Då kröp kådan ut och träet blev riktigt ”fett” - tyre bildades. Hur lång tid det tog för tallen att bli färdig varierade. ”Hadde di gott åmm tyre så to di allt lite iblann å la i den yppne spisen i stua, åmm dä va nött väkktitt såmm skulle jöas, såmm åmm byskomakan skulle kåmme å jöre sko, hälle byskräddan, å så däa.” Facklor, eller bloss som de kallades förr, tillverkades av tyre. Blossen lyste väg till julottan eller höll vargen borta för den som skulle färdas ute nattetid. Vaxljusen var de allra finaste ljusen. Det hände att vaxet blandades med grankåda och stöptes till ljus. Talgljusen stöptes ofta till jul förr. När talgen smältes kallades resterna för ”greva”. ”Greva” finhackades och användes i potatiskorven som också den gjordes efter julslakten. Förr var det inte mycket som fick förfaras. ”Dåmm jusa hinnde noj i kvinnsmänske stöpe på imilla 1 1/2 å 2 timme åmm ho va flink åssa.” Småtorparna som hade ont om talg lät smälta de de hade för att hälla ned i bläckplåtformar som fick stå svalt och stelna. ”På bonnställa däa de brukte å slakte i ko var höst fäkk ti mykke talj ätta, å stöpte jusa på ätt anne vis. Fost jole di veka fadie, å di snoddes i älste tin utte blångaan. Veka jole di nött över i halvaln långe å bann fast dåmm i åppännen på änn sölvetjäpp hälle nött sånnt. Änna på tjäppen la di på stolsrygge hälle bol. Dä va unnjäfäa fämm veke på var tjäpp, å nör di hadde laje te nöre stykkne tjäppe mä veke på, så to di fram smöatjäana såmm kunne va olike stoa alltättesåmm gåla va store te. Fösst slo di skållhätt vatten ina så dä fattedes ätt kvattea i atto va full. Sen slo di i dän smälltede taljen övapå vattnet i tjäana, så ho blidde mäst bräddfull. Nu to di dänn fösste utte tjäppa å döppte nea veka i tjäana, å la sen tjäppen där ann va föråt, å to näste tjäpp å jole likedant mä.” Antalet vekar på varje käpp varierade med smörkärnans vidd förstås. Allra vanligast var det att ha fem vekar på samma käpp. När talgen i smörkärnan började tryta var det dags att tillverka kortare talgdankar. När alla ljusen var stöpta och klara tog husmor en vass kniv och skar dem jämna i botten. Exakt hur många ljus som hanns med att stöpas under en och samma dag är svårt att säga. De räknade just inte så av förklarliga skäl... ”I gammal ko på dänn tin, va bå liten å maja imot nu, å kansjä hadde böttåt 1 punn ( 8 1/2 kg) hälle knappt dä. Utte dä blidde dä 80 hälle 90 jus hälle därikring. Dåmm jusa hinnde noj i kvinnsmänske stöpe på imilla 1 1/2 å 2 timme åmm ho va flink åssa.” Grenade ljus var inte vanliga men om de gjordes var det till högtid eller fest. Oftast stöptes de i en form för att sedan de stelnat värmas upp igen och fogas samman till ett grenljus. Många gånger stöptes i stället höga grova ljus till högtid. Vaxstaplar görs än i dag i våra trakter. Då som nu är det vax och grankåda som blandas till en lämplig konsistens. Mellan två stora trärullar står karet där massan hålls varm och flytande. Från rullarna löper veken genom karet och får för varje gång ett lite tjockare lager. När det är klart påbörjas hantverket med att foga samman till en vaxstapel, nu för tiden oftast satt på ett ställ av järn. ”Vakksstapelställ fanns noj hos sommlie, män fa dä mässte ställde di bale vakksstapeln såmm ann va på ätt bol å vikte åpp ännen så fott ann brann.” I mitten av 1800-talet började fotogenlampan bli vanlig i hemmen. Kanske dock inte i de enkla torpstugorna ännu. ”Di rike bönnera såmm hadde rå tet, hadde tjöpt sa finlamper i Vämmaby såmm di skulle tänne nör dä va kalas hälle sånnt.” Innan fotogenlampan kom användes lampor som brann med hjälp av tran. Runt 1870 började tranlamporna vara sällsynta, ersatta av antingen fotogenlampan eller ännu senare; av stearinljusen. Läs mer: Var det bättre förr?

Författare: Annica Högberg

Plats & Palats

Bilden kommer härifrån: http://www.andsnes.com/newsstory.php?nid=301
Förlåt.

Marias profil · Marias logg

• 

  Maria Therese Zakrisson

  Om kunde skulle jag montera ner hela Stockholm utom konserthus. Det är så jäkla fint och så snygg-blå. Det borde synas bättre.

  

   ·  ·  · för ungefär en timme sedan via mobil

  • Johanna Junback gillar detta.
  • • 

      Maria Therese Zakrisson Konserthuset

      för ungefär en timme sedan · 
    • 

      Sofia Eriksson Näe. Västerbron då. Och Spånga!

      för 49 minuter sedan · 
    • 

      Maria Therese Zakrisson okej: Västerbron, Spånga, Alla 22 byggkranar runt Karolinska sjukhuset, Sigtunagatan tretton två trappor, Cafe fix och min säng får vara kvar.
    • för 18 minuter sedan · 

Resterna av en tisdag.

Systematisk sortering.

Imorgon kommer hyresvärden och ska kolla att det rum jag har med toalett och handfat i finns där det finns så de kan föra in det i systemet så de kan föra in i systemet att jag vill ha en tvättmaskin i rummet som jag har som det är en toalett och ett handfat i så att de kan komma och kolla att det går att installera en tvättmaskin just i det rummet. Jag undrade om de kunde installera slangar och kablar och sånt i rummet medan de kollade att rummet finns där de finns men det går inte för de måste först hem och föra in det i systemet för att kunna boka en installation. Sen komma och kolla att det går bra. Sen komma och installera.

Helt uppenbart.



Under tiden sorterar jag tvätt.

Väntar på stryk.

Målar väggen blå.

Har blivit bruten.

 Borrar hål i taket för lampor.

Redan hängd.

Genierna idag och jag.

Gläds med Tranströmer.
Gråter med Jobs.
Längtar.
Tar tag i saker och ting.
Genialiserar dem.
Förkastar annat.
Blir arg därmed.
Frustrerad därtill.
Tills det blir som jag vill.
Till och med så andra förstår.
Och sängen är det som återstår.

Det är en sådan dag idag.

Finn få fel.

I vissa lägen är jag pedantisk, i de flesta har jag inget som helst tålamod.
I vissa lägen är ordning yberviktigt, i de flesta tappar jag allt precis där jag står.
I vissa specifika lägen infinner sej hyperfokus.
Sen är jag jättetrött.

Här har jag sorterat skruvmejslar, surat för att ingen förstår och sen gått hem. Tur att kl redan hade blivit sjuttonnollhemgång.

Så får du mej ändå.

Emil Jensen

Det är svårt.

Jättesvårt.

När en katt tittar sådär,

ni vet,

sådär

så att det känns som att hjärtat vill vika ihop sej 

och man vill bara ge bort det

skicka det i ett kuvert

till grannen,

till husse och matte och säga:

-Här, ni får allt jag äger och har om jag får mata och sköta om eran katt, 

som om den vore min.

Men den är inte min.

Inte ens när jag låter altandörren stå öppen och den lilla smygisen

frågar med vidöppna ögon från hallgolvet till soffan

-Får jag vara här en stund, det regnar ute?