Det är svårt.
Jättesvårt.
När en katt tittar sådär,
ni vet,
sådär
så att det känns som att hjärtat vill vika ihop sej
och man vill bara ge bort det
skicka det i ett kuvert
till grannen,
till husse och matte och säga:
-Här, ni får allt jag äger och har om jag får mata och sköta om eran katt,
som om den vore min.
Men den är inte min.
Inte ens när jag låter altandörren stå öppen och den lilla smygisen
frågar med vidöppna ögon från hallgolvet till soffan
-Får jag vara här en stund, det regnar ute?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar