Eller ska man kalla det höstkollision...
Kära dagbok
råkade gå in i en klädaffär. Sen råkade jag gå in i en annan affär. Det bildades som en murrig hinna framför mina ögon. Färgflödet håller på att bromsa. Dämpas ner. Vi går mot mörkare tider. Snart bär alla svart svart svart igen samtidigt som solen belyser andra delar av jordklotet än vår. Kommer vi att se varandra något mer innan våren? Kamoflerade till tänderna i murr och mull. Om någon händelsevis ler mot någon annan så blir de väl ljusskadade av just tänderna. Ifall de är vita. Möjligen är de väl mer beiga av allt vakna-vakna-kaffe...
Kära läsare
Hösten. Dags att dra upp potatisarna ur jorden. Dags att sjunka ner i soffa. Det är lite svårt att bli soffpotatis när man bara orkar se en halv film per kväll. I mitt liv finns det numera tre dvd-apparater med tillhörande soffa och teve. Invid varje dvd-apparat befinner det sej ca två halvsedda filmer. Senast upplevdes halva FightClub igen. Den blonda killen som är med i den filmen spelas av Jared Letho. Sångaren i 30seconds to mars.
De har tydligen gett ut en unpluggedskiva.
En låt låter såhär: 30 Seconds To Mars – Where The Streets Have No Name (Unplugged)
Han spelar också olika varianter av Nemo Nobody i filmen om Mr Nobody. Den filmen är så lång och så krånglig men oh så bra att den får delas in i minst fem kvällar. Det blir minst tio filmsoffsessioner för den bör ses åtminstone två gånger.
Ett citat från den filmen är: Nothing is real, everything is possible.
Så, vad jag ville komma fram till kanske är...är...typ att även om mörkret och hösten är på riktigt så behöver vi väl inte klä oss så osynliga. Så borsta tänderna, färga världen och studsa genom vintern med mej. (Min studsboll har förresten fått en blinkande storebror, men det är en annan historia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar