-Kom Habibi, kom. Kom.
En nattfjäril studsar mot lampglaset. Min beundran är lika stor som dess envishet. Var i ett ständigt krockande mot ljuset kommer man på att; hit men inte längre. Hit men inte längre. Hit men inte längre.
-Kom Habibi, kom.
Pojken sträcker sej upp mot taket för att fånga in. Jag kallar honom för pojke för hans beteende är i stort inte mycket att kalla moget. Vi kan leka och vi kan leka moget men där måste finnas ett allvar. Det går inte att bryta nacken av en aborre och sedan ångra sej. Den är död. Nu mera än någonsin. Och det bara för att någon ska visa sej på styva linan för någon annan. Pojkar kan vara mognare än män. Än kvinnor. Än andra barn. Inte han.
Nattfjärilen tycks förstå en stund. Den vilar vingarna. Sätter sej på väggen. Jag kan höra hur den flåsar. Envist. Då dunsan en boll fram precis brevid, längst ut på högra vingspetsen.
Troligen chockad fortsätter fjärilsslagen mot lampglaset. Det skulle kunna vara nervöst och irriterande, men det är det inte.
-Habibi, nu åker vi hem.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar